everyrosehasitsthorn

Kände nu för att skriva av mig lite.

Jag försöker för det mesta se glad ut och verka glad.
Jag orkar inte... 
Jag går nästan alltid med ett fakesmile på läpparna, försöker verka glad och så. 

Orkade inte idag hela tiden, i mitten av dan var det enklast, då var det håltimme, jag slapp alla jobbiga lektioner och så men senare på dagen, kände jag att jag verkligen inte orkade verka glad alls. 

Dock kommer ju Bea idag, får väl försöka vara glad då. 

Jag har även kommit på att jag har väldigt svårt för att försöka få mig själv glad, väldigt svårt att prata och så men jag har väldigt lätt för att finnas där för andra och lyssna och försöka hjälpa, kanske är för jag vet hur det kan vara? 

Vill dock tacka dig John för att du alltid funnits här för mig och alltid lyssnar på mig, trots att jag kan vara gnällig och så, jag vet inte men dig är den enda jag verkligen kan prata med jag. Jag har svårt att prata med alla andra typ.

Jag känner att depprisionen blir värre, får ångest varje dag jag vaknar och frågar mig själv varför jag inte bara gjorde slut på det dagen innan. Ibland sover jag inte ens för att jag är rädd att vakna och känna ångesten.
Att måsta gå till skolan känns bara tyngre när jag vet att jag kommer få elaka kommentarer även om dem bara är på "skoj" elr "oseriösa" så tar jag åt mig av dem.

Jag vet att det är många som "finns" för mig om jag vill prata, men det spelar ingen roll, jag behöver inte någon att prata med jag behöver någon som sitter med mig när jag mår dåligt. Inte pratar, bara sitter där...

Jag vet att jag har många vänner, men jag känner att jag förlorar dem, jag vet att ni säger att ni aldrig kommer lämna mig... 
Men det har jag hört många gånger förut och det sluta med att den som sa det sist pratar inte med mig, loggar ut från ex. FB så fort som jag  skriver till den, det var då dne enda förutom John jag kunde prata med. Och av alla vänner jag har känns det som jag blir priroriterad allra sist av alla, även om det inte är så känns det så.